Rent objektivt är det här en dålig bild. Den är både mörk och suddig, men för mig är det just nu den finaste bilden i hela världen. Den föreställer min, kanske inte alltid så effektiva, men mycket omtyckta medarbetare Nemi. Häromdagen gick hon ut för att hämta egen lunch, och kom sedan inte tillbaka igen. Hon hade eftermiddagsjobb som knävärmare inplanerat, och när hon dröjde trodde jag först att hon helt enkelt tyckte det var så varmt att jag borde klara av att hålla mig varm utan henne. Men när sedan både kvällen och natten gick utan att hon återvände började vi fundera. Vart hade Nemi tagit vägen?
När det blev morgon och hon fortfarande var borta blev vi oroliga. Hade hon blivit instängd, överkörd, skadad? Tankarna ilade både hit och dit. Vi ropade på henne, knackade på hos grannarna, gick runt i skogsdungarna i nejden, men ingen spräcklig liten katt stod att finna. Det blev kväll igen, och det var inte kul att än en gång gå och lägga sig utan medarbetaren. Till slut somnade jag dock. En timme senare vaknade jag, alldeles varm. Jag tände lampan, och till min stora förvåning låg Nemi prydligt hoprullad mitt på magen som om hon aldrig hade gjort något annat. Det var då jag plockade fram telefonen och tog den mörka och suddiga bilden som just nu är finast i hela världen. Min medarbetare var hemma igen.
Dagen efter visade det sig att hon både haltade och hade sår på kroppen. Uppenbarligen hade hon varit i slagsmål, så det blev veterinärbesök och medicin. Men nu är hon på benen igen, och hon sitter vid datorn i detta nu och håller koll på att jag skriver ordentligt. Precis som det ska vara.
